Att vara ett band med visioner utöver det vanliga är säkert stimulerande. Ett tag. I vissa länder. Knappast i Norge. Tänk efter, norsk musik? Jahn Teigen, satanistiska kyrkbrännare, tre antiseptiska braksvennar med fjälltoppsstora lass matjord i koftorna, Dag Finn samt några löjligt överskattade rockband. Inte mycket att skriva hem om. Och extremt torftiga förutsättningar om man är ett band med mål långt utanför de klaustrofobiskt ihopsnickrade och ledsamt historielösa ramarna. Därför måste man respektera och beundra band som Mensen, Motorpsycho, Midnight Choir och Euroboys för att de pallar att vara så coola och innovativa som de är.
Euroboys är de som satt sig hårdast hos mig, trots stenhård Motorpsycho-lobbying från bekantskapskretsen. Främst beroende på fjolårets EP 1999 Man; fyra låtar fulltankade med ett slags arrogant fuck off-attityd som påminde om Oasis när de var i sitt absoluta esse. Dessutom hade de där den goda smaken att lämna instrumentalöknen som de stapplat omkring i sedan starten. Det visade sig att de satt på värsta hemliga guldreserven, eftersom Knut Schreiners stämband var de kaxigaste och souligaste som hörts i norra Europa på flera år. Därför var det inte utan en viss oro man tänkte på detta album innan man hört det. Skulle de vara så hårdnackat norrbaggeenvetna och släppa ännu en meningslös instrumental skiva? Glädjande nog sket de i det och släppte i stället en på alla sätt skitskön platta.
Flera spår påminner om det bästa från EPn, men är ännu bättre. Mer sammanhållet, strukturerat och genomarbetat. Euroboys sköna driv blir i en låt som Smash It To Pieces! till en stenhård temperaturhöjare på det allra stelaste IT-partaj. Feta blåssektioner, refränger gjutna i armerad betong och garnerade med massiva körer och sjok av gitarrpålägg. Så häftigt. Och så rätt.
Men häftigast på plattan är Stockholm. Den är ingen hyllningslåt eller inställsam flirt. Den är motsatsen. En bitsk och hårdmuckande hatlåt om vår huvudstad. Från inledningen där de samplat en trög och stissig haschpundares trötta tugg till det råtaggade gitarrintrot som briserar likt en luftvärnspjäs i Hötorgsskrapan, in i verserna där de spottar ur sig all ackumulerad storebrorsirritation innan refrängen med strofen "Stockholm - I owe you nothing" blir till en Fatwa över staden de genuint föraktar. När den tonat ut känner man att detta är en platta som med norska mått mätt befinner sig på en chockartat hög nivå.
Då kommer den slutgiltiga knocken i form av en ultracool cover på Simon & Garfunkels odödliga Scarborough Fair. I Euroboys version görs den välskrubbade lägereldsklassikern om till en raffinerad cocktail av lika delar soft porrfilmsjazz och nerknarkad flumjazz. Och det låter helt vansinnigt bra.
Getting Out Of Nowhere är nog Norges bästa rockplatta genom tiderna och ett inköp rekommenderas varmt. I höst åker de ut och spelar med Soundtrack Of Our Lives. Något säger mig att det blir en direkt sinnessjuk turné och att de två banden kan trigga varandra till att göra värsta kanonkonserterna. Det får man heller inte missa.

Örjan Hulthén