En bit in på Euroboys senaste skiva, får sig Sveriges huvudstad en riktig dänga, i den malande och vackra men isande 'Stockholm'. Det känns lite trist eftersom jag var och tittade på Euroboys förra hösten när de spelade på Fritz's Corner i Stockholm. Tänk om jag har bidragit till deras syn på svenskar. Fast jag är egentligen inte särskilt orolig. Det var nämligen en fantastisk spelning i bästa stämning, och jag tror inte det var någon som hyste agg den kvällen.

Hursomhelst så rockar Euroboys vidare genom sina retrorock-landskap på 'Getting out of nowhere'. De första låtarna kan det kännas lite tamt, och jag blev rädd för att de fortfarande trampade kvar i samma, i och för sig väldigt svängiga, men ändock samma, spår. Men från och med 'Nice for a change' får vi höra en helt ny sida av norrmännen. Det är suggestiva slingor finurligt sammanvävda och ihoptrasslade till riktigt fint lir. Dessutom har man gått ifrån sin helinstrumentala stil och börjat satsa en hel del på sång, vilket Knut Schreiner gör väldigt bra.

I 'Turn that sound up' går 70-talsrocken upp i sitt esse, och vi har plötsligt ett Kiss i 2000-tappning som gör en fin förvaltning av ett gammalt kulturarv. Man förvånas av att det är så givet och icke-överraskande och samtidigt så eget och orginellt. Det är en väldig bedrift att göra något gammalt så snyggt som Euroboys (Eller Kåre & the Cavemen som de heter ibland) lyckas med. Hela tiden. De går från klarhet till klarhet. Man kan dra tydliga paralleller till svenska Soundtrack of our Lives (inte bara för att E-boys har en egen Ebbot i Kåre Pedersen) av just den anledningen. Dessutom rör de sig numera i närliggande musikaliska parker, och det är roligt att se att den här typen av band kan fortleva så länge som båda faktiskt gjort.

Det står dock helt klart att den norska varianten är både ett och två strå vassare. Svängigt, harmoniskt och intressant rakt igenom. Det blir norskt guld.

Text: Christoffer Kittel